- Jag gör inget, så har jag ingenting gjort. [Svensk devis]

- Titta så fri hon är!!! ropade dom och satte henne i husarrest.

Människans kärlek till sin nästa...?

En bra dag är en bra dag är en bra dag.

And less (expectation) is more (outcome).

Och nu är det bevisat: försöker en konstnär och/eller ett geni leva ett friskt och normalt liv, så går det lika illa som om han ger sig hän åt sitt konstnärsskap. Ja, kanske rentav värre.

Det är inte alla förunnat att leva i den jämna förutsägelsens lilla himmelrike. Det hade ju varit prydligt och bra; din hemtrevnad äro min hemtrevnad.

Och i Terapien fick jag lära mig att ta det 'göttaste ur kakan'. Och vem ska ta det andra? undrade jag allaredan på den tiden då det detta begav sig (i det förra århundradet). Men om detta brydde sig inte Terapeuten ett smack. Hon smackade nog mest över sina förträffliga teorier, och sitt honorar förstås. Att jag, något som katten släpat in och som var lika mycket värd som hon, fick sitta på hennes fina glasveranda och känna gemenskap fick en ju vara tacksam och glad över. (Att dottern lekte strax utanför och dörrarna in till mottagningen inte gick helt igen ingick i priset. Att jag var medveten härom visade också att allt var riktigt och helt i sin ordning). Att jag faktiskt kände ömsesidig sympati visar hur livets komplexa och paradoxala förhållanden letar sig ända in i terapirummet.

Ja, så gick det som det gick. Jag - ett trängt mellanbarn från det gränslösa 60-talets glada helvete - fortsatte samla på mig trauman som ett barn från landet trär smultron på sitt strå. Och många var de stunder jag önskade mig ur lifvet, och jag gjorde mina tappra försök: åkte med pulkan rakt in i lekparkens staket; kastade mig raklång från cykeln över grusplanens smärtfyllda hav; satte fast tungan runt metallräckets frusna fälla. Men överlevde gjorde jag och slungades tillbaka till vardagens solida betong.

Det är intressant att undra över hur en varelse - på Bangkoks gator och i Indiens gränder - hur de uppfattar världen omkring sig. Äro de ett med massan, med reptilhjärnan fullt utvecklad och med minimalt påslag av den analytiska och självmedvetna delen av dito hjärna?

Är detta inte en typ av 'symbios' vi i all vår ensamhet längtar efter men ständigt kastas ut ur, av mer eller mindre kulturella betingelser?

Detta internet har väl på sätt och vis skruvat upp reptilhjärnan på oss, på så sätt att vi blivit som en homogen massa, en och samma kropp som förs hit och dit... och när vi kastas ut ur den - kroppen, massan - står vi handfallna likt en full älg under sitt äppelträd.

Tja detta och mycket mer torde de kreativa - konstnärerna, genierna - vara bekanta med. Jag är det inte, då jag vuxit ur en kreativ familjs skugga. Som sagt är det familjen som offras för det ena eller andra geniets skull. Orsak eller verkan. Värker gör det och värre blir det alltid. Och har snöbollen satts i rullning så inte kan Fan Själv sätta stopp för den. Den måste få rulla.

Och har massan väl fått korn på dig skall du tuggas och tuggas och tuggas, och sedan spottas ut. Och som den fulla älgen står du så under ditt träd. Detta kommer hända oss alla, det är bara förr eller senare som skiljer oss åt. Och vi kan lika gärna sluta förbjuda döden och livet, det har vi inget för. Och inget har vi för att vi går på alla tricks och utsagor som Reklamen försöker dupera oss med. Hur länge varade ditt senaste reklam-tricks?

Om någon skulle göra reklam för denna sida, t ex. Då skulle du först gå på det trickset. Sedan skulle du inse att det var just ett tricks. Till sist skulle du fördöma trickset och kasta det åt helvete. Vilket är utmärkt, eftersom det är enda anledningen till att jag kan fortsätta skriva.

Alltså: kan man leva så tätt som de göra i Bangkok, Indien, New York... nog borde vi få plats på Stockholms gator?!

Men det är som om svensken saknar en smidighet som dessa förra besitter. Vi äro liksom kylskåp som många gånger verkar vara inställda på att krocka rakt in i vad och vem som helst?

Varför gör vi på detta sättet?

Jadå, vi har en historia av ensamhet och obetydlighet. Nu har det förvänts i totalt självförhärligande och noll koll. Få se om framtiden hittar det kreativa kaos som Stockholm så väl behöver mer av!

I den bästa av världar skulle dessa genier veta sina gränser och inte skaffa familj.

Familjen måste offras, så är det, och så kommer det alltid att vara... så länge geniet inte försöker bli ett helgon...

Det verkar också vara en fråga om efterfrågan; genierna finns där alltid... vilken roll de får bestäms av rådande klimat.

Och nu är vi ju alla knarkare! Internet-knarkare är vi allihopa!