Och i Terapien fick jag lära mig att ta det 'göttaste ur kakan'. Och vem ska ta det andra? undrade jag allaredan på den tiden då det detta begav sig (i det förra århundradet). Men om detta brydde sig inte Terapeuten ett smack. Hon smackade nog mest över sina förträffliga teorier, och sitt honorar förstås. Att jag, något som katten släpat in och som var lika mycket värd som hon, fick sitta på hennes fina glasveranda och känna gemenskap fick en ju vara tacksam och glad över. (Att dottern lekte strax utanför och dörrarna in till mottagningen inte gick helt igen ingick i priset. Att jag var medveten härom visade också att allt var riktigt och helt i sin ordning). Att jag faktiskt kände ömsesidig sympati visar hur livets komplexa och paradoxala förhållanden letar sig ända in i terapirummet.

Ja, så gick det som det gick. Jag - ett trängt mellanbarn från det gränslösa 60-talets glada helvete - fortsatte samla på mig trauman som ett barn från landet trär smultron på sitt strå. Och många var de stunder jag önskade mig ur lifvet, och jag gjorde mina tappra försök: åkte med pulkan rakt in i lekparkens staket; kastade mig raklång från cykeln över grusplanens smärtfyllda hav; satte fast tungan runt metallräckets frusna fälla. Men överlevde gjorde jag och slungades tillbaka till vardagens solida betong.